Försoning kontra Förlåtelse

Ikväll har vi haft samtalsgrupp här i Malå, en samtalsgrupp där vi talar runt en bok som heter "Stororden", det vill säga de ord som vi i kyrkan kanske rent vanemässigt använder, men utan någon egentlig förståelse för innebörden. Vi är några stycken som sitter och pratar om sådana saker och allt som vi kommer in på via ett ord, vilket inte är lite... Ikväll har vi i alla fall talat runt ordet försoning, vilket lätt leder in på närbesläktade ord som exempelvis förlåtelse, lojalitet, acceptans, förrenas osv...

Vad är att försonas? Jag är inte rätt person att svara på den frågan, för jag vet inte riktigt den egentliga innebörden, men jag kan ju dela med mig lite av hur jag tänker kring ordet och lite av vad det betyder för mig.

För mig är försoning en djupare form av förlåtelse. Förlåtelse är, om man går till grunden i betydelsen, en handling där endast en part är nödvändig, man förlåter någon. Förlåtelse kräver ingenting tillbaka, man ber om förlåtelse och så antingen blir man förlåten eller så inte. Den tillfrågade utför sedan eventuellt själva förlåtelsehandlingen. Men endast en part är nödvändig för att förlåtelsen ska träda i kraft.

Försoning är något mycket djupare. Det krävs en förändring i tankesättet hos båda parter i exempelvis en tvist för att de ska försonas. Någon av parterna måste ta initiativet till och vilja försonas, men för att handlingen ska vara fullbordad måste båda parter acceptera varandra och varandras tankar kring tvisteämnet. Kanske till och med lämna sin egen ståndpunkt till viss del.

Därför tycker jag att försonas är en långt mer komplicerad handling än att förlåta. Det krävs så mycket mer emotionellt "grovjobb" för att kunna försonas med någon, eftersom det inte bara krävs tankeverksamhet av mig själv, utan även av min motpart, den part som tänker annorlunda. Att påverka sina egna tankar är ganska enkelt bara man sätter viljan till, men det krävs bra mycket mer vilja för att påverka någon annans tankar, om det ens går i en djupt rotad fråga.

Som ett exempel kan vi ta alla de kommuner som har en politisk ledning med så kallade blandpartier i majoritet. Där har röda, blå och gröna partier enats om att gå ihop för att föra fram de åsikter som lokalt resulterar i det bästa för just den kommunen. Dom har försonats i frågan om kommunpolitik, vilket antagligen har krävt rätt många svalda stoltheter, förändrade tankegångar och inbördes ideologi-debatter innan alliansbildandet har tagit fart. I alla läger, röda som blå.

Vi går tillbaka till ordet förlåtelse en stund. Det är ju inte heller ett "busenkelt" ord. Ofta kan jag tycka att vi tar lite för lätt på just ordet "förlåt". Att ge någon sin förlåtelse är något stort. I alla fall i min värld krävs det ett ganska stort och uppsåtligt svek, brott eller liknande för att be någon om förlåtelse. Att be någon att glömma och se någon som den man var innan man begick brottet/felet.

Jag tycker inte att man ska dra ett likhetstecken mellan förlåtelse och ursäkt. En ursäkt är något man ber om för sig själv, exempelvis frågan "ursäkta en dum en, men vad är en diskmaskin...?" Det är ett lämpligt ställe för att be om ursäkt för sig själv, men man säger ju inte i en korrekt mening "förlåt en dum en...". Eller om man springer in i någon på stan oavsiktligt kan en ursäkt vara på sin plats, fast ursäkten egentligen inte heller känns "formellt riktig".

Engelsmännen är på det sättet föredömliga i att använda "rätt ord på rätt plats". En engelsman som går in i någon annan eller råkar knuffa någon på tunnelbanan säger kort och gott "I'm sorry!", "Jag är ledsen!". Han/Hon ber inte om ursäkt ("Excuse me") eller om förlåtelse ("Forgive me") för en så trivial och värdslig incident, denne konstaterar bara kort och värdigt att "Jag är ledsen(att det blev så tokigt, men det är inte mycket att göra åt...)".

Förlåtelsen är större, inte lika stort som försoningen, men större än ursäkten eller stadiet "jag är ledsen.". Däremot tror jag att förlåtelse kan leda till försoning, för har någon kommit fram till att den har gjort fel och bett om ursäkt, så har denne tagit initiativet till att försonas. Men det krävs så mycket mer, man måste acceptera att man gjort fel och sedan vara beredd på att ändra lite här och var för att möta förståelse.

Samma sak måste ske hos den andra parten, denne måste förlåta och glömma, sedan förstå varför man förlåter den andra och till viss del acceptera eller i alla fall försöka förstå den andra partens ståndpunkt och varför denne gjorde som den gjorde, upphovet till behovet av förlåtelse.


Det blev ett långt inlägg, men det går inte att bara svischa förbi ett så stort ämne, så då får det bli så långa inlägg, och har du orkat läsa ända hit så hoppas jag att det gett dig lite grann att fundera över i alla fall.

Ha det bäst så hörs och ses vi förhoppningsvis snart!

Super et de/Erik