Kärlek - del1

Vad är kärlek? Det var kvällens stora fråga i samtalsgruppen Stororden. För mig är det ett så stort ord att det inte går att ta på egentligen, det innefattar ju så mycket, och jag tror att många delar den känslan med mig.  Och var går gränsen för kärlek? När blir kärlek till fanatism, efterföljelse och liknande. Denna fundering kommer att resultera i en rad inlägg förhoppningsvis, så det får bli en liten följetong. Här börjar alltså del 1 i mina funderingar om kärlek.

För att börja på en grundnivå, så har vi ju då kärleken till sin mor. Moderskärleken är, som jag upplever det, den allra mest villkorslösa kärleken som kan uppnås. När man som litet barn bara kan se till sin mamma, den som föder en och ger möjlighet till liv. Senare så uppkommer ju ofta en både naturlig och hälsosam trots, man börjar säga emot. Men kärleken finns ändå alltid kvar där i grunden.

Moderskärleken finns ju även från det motsatta hållet, det vill säga mammans kärlek till barnet, vilken inte enbart märks hos människan. Kommer du mellan exempelvis en älgko och hennes kalv så bör man bli vaksam, för älgkons instinkt att skydda kalven gör att hon ser dig som ett extremt hot och attackerar dig. Något som jag tror varje förälder skulle göra för sitt barn. Det är ju ens eget kött och blod.

Innan jag skrev detta så läste jag i en blogg, som en mamma i Strömsund skriver, några inlägg om hennes barn som just har påbörjat sin behandling mot drogberoende. En antagligen fruktansvärt jobbig resa både för barnet och för familjen. Jag har lyckligtvis inte själv gjort den erfarenheten, men är väl medveten om att den kan drabba vem som helst när som helst. Jag är ju inte förälder själv, men har en syster som är 14 år och därmed är i åldern då man börjar röra sig ute på byn kvällar och nätter.

Vad som berörde mig så oerhört med berättelsen är denna mammas oerhörda mod att gå ut offentligt med sitt agerande inför det som har hänt och händer. För det första så anmälde hon sin myndige son för narkotikabrott. Bara det ett enormt och  beundransvärt steg att våga ta. Sedan att gå ut offentligt med det för att inte bara slåss för sin egen sak, utan även för alla andra som råkar ut för detta! Jag beundrar dig djupt Mia och vill att du ska veta att du med familj och nära finns i tankar och böner. Kämpa, och må Gud var med er!

Detta visar på vilka "lik" man som förälder är beredd att gå över för att ens eget barn ska må bra! Det skapar en enorm beundran från min sida gentemot alla föräldrar som vågar göra det rätta och gå "emot" sitt barn, för att barnet ska må bra! Samtidigt skapar det en rädsla inom mig när jag läser eller hör om alla faror som barn och ungdomar utsätts för. En rädsla att skaffa egna barn. Möjligen en naiv rädsla, men den kommer alltid att finnas där när jag väl skaffar barn. Att kärleken till barnet blir så stor att man inte vågar släppa iväg det på något alls.

Kärleken till ett barn är alltså stor. Enormt stor. Ofattbart stor. Jag hoppas själv få uppleva den, även om den innebär en ständig rädsla att barnet ska hamna i trubbel eller att det ska hända något med det så hoppas jag verkligen att jag får egna barn i framtiden. För de är, har jag hört, också en stor glädje, lika stor som oron för dom. I dopgudstjänstens förbön så står det så här:

"Barmhärtige Gud och Fader, barnen är vår framtid, vår oro, vår glädje.

Därför ber vi till dig för detta barn...."

Jag börjar förstå orden framtid, oro och glädje. Jag vill uppleva glädjen i ett lekande, leende och skrattande barn. Jag vill uppleva den som kan föra mitt arv vidare till kommande generationer. Jag vill uppleva den kärlek som gör att man går i ständig oro för att något ska hända. 

Super et de//Erik

P.S. Här kan du läsa Mias blogg. D.S.