Ibland händer det där som bara inte får hända. Det kan vara
något så trivialt som att komma två minuter sent till ett jätteviktigt möte,
eller en grad upp på skalan, spilla kaffe på bröllopskostymen. Ännu en grad upp
skulle kunna vara att bli strandad på en öde ö, lite i stil med ”Lost”, TV-serien.
Men ibland händer det som VERKLIGEN INTE FÅR ske, det som är
så ofattbart att man får ångest bara man tänker tanken att det kan hända.
Ibland händer just det, och det är inte något man kan styra över, när olyckan
är framme så är olyckan framme, då är det bara att bita ihop och försöka leva
vidare.
Detta i sig är inte helt enkelt, och för att tala klarspråk
så är det fruktansvärt svårt! Man får antagligen uppbåda all sin mentala kraft
för att ens orka vakna. Då är det skönt att ha vänner. Vänner som kramar,
vänner som bryr sig, vänner som bara finns helt enkelt.
Många som har varit med om livsomstörtande kriser tycker sig
uppleva att man, i och med det som skett, har blivit väldigt avskärmade från
världen. Först så stänger man själv in sig för att man anser att ens egen sorg
är just det, ens egen. När man sedan tar steget och vågar ”visa sig”, är det
nästan som att man får det bekräftat, vänner byter trottoar när man möts,
svarar inte i telefon osv. För att visa hänsyn till den sörjande.
Men behöver man annars inga vänner eller medmänniskor, så
behöver man det då. Vänner som kramar, vänner som bryr sig och vänner som finns
till. Många som byter sida gör det för att man inte vet hur man ska bemöta en
så svår sorg hos en människa, man vet inte vad man ska säga, hur man ska agera
för att den sörjande inte ska känna sig stött. Man vill helt enkelt bespara den
drabbade ännu mer smärta på grund utav något ogenomtänkt man kanske kommer att
säga.
Men ändå är sanningen så enkel, dela en famn, ge en kram.
Något så enkelt som en kram säger mer än många ord, den visar att man tänker på
den drabbade, att man bryr sig och delar smärtan. Sedan, om det är läge, växla
några ord om ditt och datt, eller om det som hänt.
Att vara en medmänniska behöver inte vara svårare: En
deltagande handling, några ord om väder och vind, kanske lite mer om det är så…
Men framför allt: Var inte rädd för att möta sorgen! Den drabbar oss alla någon
gång och den finns där, ofta hand i hand med glädjen över något helt annat.
Sorgen över en förlust vänder inte sällan till glädje över upptäckten av vänner som fortfarande finns kvar bland oss, för att sekunden
senare vändas tillbaka till sorg över förlusten. Och så vidare. Livet är, i
alla fall sett ifrån min relativt korta erfarenhet, inte bara svart eller bara
vitt hela tiden, det finns alltid lite av båda.
Super et de/Erik
