fredag 13 november 2020

Stor-Stina från Malå

Jag sjunger om en lustig färd

från Sápmis ödemarker,

till söderns glada fria värld

och till dess blomsterparker.

Och Wolfenstein den hedersman

han för det glada tåget an.


Till södra Sverige trängde fram

ett rykte bland de rara,

om flickan av de samers stam

tre alnar sades hon vara.

Och Wolfenstein han respass tog

och bort till Sápmis fjellar drog.


Till flickans boningsplats han far

att henne själv få skåda,

han blanken ut ur fickan tar

för att på henne råda.

Och Wolfenstein han talar så

och långa flickan hör därpå.


Femhundra flicka ger jag dig

om du vill med mig fara,

och om du bliver huld mot mig

skall jag din fader vara.

Femhundra banko på ett år

du icke här bland fjällen får.


Och jag skall kläda dig så grann

med rock av klädet fina,

med silversnören öronspann

som skall likt solen skina.

Du ska få färdas som en brud

uti sin högtidsprydda skrud.


Och flickan lyssnar till de ord

dem handelsmannen talar,

och från sitt hem sin fosterjord

hon runt kring världen skalar.

Från stad till stad det bär i hast

i Stockholm blir dess första rast.


Där visas hon i kungens sal

och längst hon är bland alla,

hon pengar får förutan tal

vitt hörs dess rykte skalla.

När hon vid tusen lampors sken

syns ila fram på skidors ben.


I Göteborg i Köpenhamn

hon sedan stolt hofverar,

och frägdadt mer och mer dess namn

i tidningar florerar.

Dess längd det största under var

som Europa skådat har.


I Tyskland kom en sjuka på

den långa som en frossa,

hon ville strax till hemmet gå

från Wolfenstein sig lossa.

Hon syntes åter vid vår strand

med ring på hand och sidenband.


Nu sitter hon uti sitt tjäll

och talar om den färden,

och mången härlig stjärnekväll

hon ser mot södra världen.

Kanske hon vandrar åter dit,

då kommer hon ej mera hit.


Finns inspelad på Triakels album "Händelser i Nord" från 2019

torsdag 12 november 2020

 

Julvisa i Finnmarken

Att sjungas vid bordet till mörkt öl.

För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar,
för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop - och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.

När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och slog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.

För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden -
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.

Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma -
omkring oss de heligas natt vi förnimma -
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.

(Dan Andersson 1917)

onsdag 31 juli 2013

Semester

Ja,så var den äntligen här då. Min semester. Jag sitter i skrivande stund i vardagsrummet hemma hos mamma och pappa i Lövberga och gör företrädesvis absolut ingenting. Förutom att skriva i bloggen då, samt spela quizkampen. Skönt.

Vidare ska jag nog egentligen fortsätta med att göra ingenting, förutom några små inhopp här och där. Som till exempel på fredag då vi ska ha musik i sommarnatt i Ströms kyrka med vokalensemble och lite solistinslag. Det ska blir ruggigt trevligt! Sedan om en vecka åker jag till England för att gå på hårdrocksfestival och för att köra lite bil på fel sida vägen.  Det är vad man kan kalla en riktig semester. Eller vad säger ni? Jag tycker i alla fall just det.

Men för att resonera lite runt begreppet semester. Det var egentligen det jag tänkte skriva om, men så blev det en lång ingress också... Tänk att man jobbar cirka 45 veckor på ett år, många med siktet inställt på det enda målet i de fyra till fem veckorna mitt i sommaren då man får vara ledig. Nu tillhör jag i och för sig inte den gruppen som mest av allt längtar till semestern, men ändå! I dagens samhälle jobbar man en ruskigt stor del av sitt liv. Och stressar.

Innan man jobbade så var det ju skolan, förvisso med väldigt mycket jobb där också, men faktiskt en ganska mycket större bit av ledighet. Även där finns ju tendensen till att enda moroten som håller eleverna uppe är det stundande jul-, påsk-, november-, sport-, eller sommarlovet. Vi längtar helt enkelt till att få vara lediga, eftersom vi är individer med individuella intressen. Intressen som inte alls så ofta är lika med det yrke vi utövar.

Vi har väldigt svårt att vara just lediga. Alltid är det något vi har siktet inställt på, om det så är semester eller resan eller att skriva på bloggen eller att svara på quizkampen, så har vi alltid något att skynda emot. Vi har, tror jag, tappat förmågan att bara sitta stilla och koppla av. Den förmågan har stötts bort av de ständiga kraven som ställs på en, direkta eller indirekta, att man måste vara si och så och göra ditt och datt.

Har ni sett den nya keno-reklamen på tv? Den där ett yngre par flyttar till ett hus på Gotland..? Del två av den reklamen är i alla fall så här ungefär: Den yngre kvinnan kommer ut ur huset, synbart stressad. Grannen frågar henne hur hon mår och får då till svar: "Det är jättebra, lite stressad bara. Måste komma iväg till Yogan. Det är ju så avkopplande."

Som jag ser det är det inte förrän man kommer upp i pensionsålder som man på riktigt kan kalla sig ledig. Men då kommer det alltid annat som man "måste" göra, spela boul, bridge eller golf, sitta med i PRO eller SPF, kanske något styrelseuppdrag i någon hembygdsförening, ut och åka med husbilen, när man nu ändå har skaffat sig en... Så det där med att man är ledig när man gått i pension, det tror jag inte riktigt på ändå. Ja, kanske en liten liten bråkdel av våra pensionärer är så pass viljestarka att dom kan stå emot och verkligen vara helt ledig, men det är i så fall en väldigt liten del då.

För att nu sammanfatta dessa mina små och röriga tankar runt begreppet semester och ledighet så skulle jag vilja citera Allan Edwall, en för många väldigt betydelsefull skådespelare och visdiktare med mera:  "När jag är ledig, då jobbar jag med något annat!". Det tycker jag stämmer in på väldigt många, inte minst mig. Så nu när jag är ledig, då ska jag bara... 

Ha de gött så hörs vi!

Over and out///Erik

söndag 7 juli 2013

En vecka som kräver ett inlägg...

Veckan som har gått: Korta versionen


  • Sextiotalsveckan
  • Körslaget
  • Gospelkonsert
  • Orgelkonsert
Veckan som har gått: Den lite längre versionen

I veckan har det hänt massor! Jag menar verkligen massor, och det känns skönt att den snart är över. Men också lite tomt måste jag nog erkänna, för nu är den ju slut! Det vi började planera i februari har helt plötsligt varit och farit, så nu är det bara att vänta på nästa år!

Vad är det då vi har planerat sedan i februari och som gått av stapeln i veckan? Jo, sextiotalsveckan i Malå! Min del i det hela var att rodda ihop inslaget som vi kallade "körslaget i Malå", vilket gick ut på att samla ihop en hel hög med körsångare som vi delade upp i tre körer och tre körledare. Det vill säga körledare helt utan erfarenhet av att leda just kör! Det har varit jätteskoj och både körledare och körer har skött sig exemplariskt! 

Så jag vill passa på att tacka Maria Tuolja Renström, Eva From och Eva Larsson speciellt, men också speciellt alla körsångare som slutit upp till körerna! Utan er inget körslag...

Vidare så hade vi en helt otroligt konsertupplevelse med Malå gospel i tisdags. Tror aldrig att det har känts så bra med gospel, varken i kören eller som solosångare! Det var helt makalöst vad bra det gick...

Körslaget pågick ju varje dag i veckan utom onsdag, så det var ju hela tiden nånting som rörde det, men jag kan inte nog beskriva hur bra alla skötte sig och hur bra det lät om körerna!

För att avsluta sextiotalsveckan för min del så gjorde jag en orgelkonsert i fredags kväll. Det gick också helt enligt planen, med undantag av en sak: Det kom så mycket folk! Jag hade skrivit ut trettio program, vilket fick mig att känna mig som den mest optimistiske typen i världshistorien.. och mycket riktigt, kvart i sju fanns inte en kotte i kyrkan förutom jag och vaktmästarn samt kyrkoherden som skulle prata. Då kom en av mina korister vilken jag bemötte med: "Men så trevligt, då blir vi iallafall en som lyssnar!", varpå jag gick in i sakristian för att gå igenom körordningen med Erik-Hugo, detta tog MAXIMALT 5 minuter...

När jag sedan gick ut i kyrkan igen var det med chock jag kunde konstatera att det satt åtminstone 20 personer i kyrkan.. jag tänkte att nu har det hänt nåt... men icke! Folket fortsatte strömma till, och slutligen blev vi 64 stycken på konserten in alles. Mycket ovanligt för att vara Malå.

Nåja, nu återstår endast söndagen av veckan och den ska jag tillbringa på två gudstjänster, sedan blir det en ledig dag för min del. Skönt.

Nu ska jag gå och öva psalmer till idag. Over and out: ERIK

fredag 25 januari 2013

Att åka buss

Igår åkte jag hem till Strömsund och Lövberga för att fira att min kära mor fyller halv-hundra. Eller femtio som vissa väljer att kalla det. Det fortskaffningsmedel jag valde att begagna var i alla fulla fall den kollektiva varianten. Jag åkte buss. Under bussresan gjorde jag en del reflektioner angående traditionellt svenskt bussåkande.

Till att börja med så står man då vid busshållplatsen och väntar på åbäket som i nio fall av tio är för sent, speciellt om det är kallt ute, vilket det i mitt fall var, är den sen. Mycket för sen. När man så står där och väntar så formas ju tankarna i huvudet. "Nu är bussen sen. Igen.".."Skönt att man är ensam här i alla fall, då slipper man stå i kö när man ska på..." och: "Hoppas bussen inte är full, så man får ett eget säte..."

Till slut så kommer ju bussen då, man är nervös att den ska missa att man vill följa med, så för säkerhets skull vinkar man lite extra tydligt när bussen kommer. Man är ändå nervös att man ska missa den. Tills man väl är på och står och betalar. Här uppstår då två alternativ. Kort eller kontanter? Ja, alltid lika svårt att välja. Väljer man kontanter får man dåligt samvete för att man medverkar till ökad rånrisk gentemot föraren. Väljer man kortet vet man ju inte om det funkar som det ska. TOG dom verkligen bara hundranittiotre kronor, eller råkade busschauffören slå en nolla för mycket, så man betalade två tusen spänn för bussresan?

När man väl bestämt sig för hur man ska betala och har gjort det finns det ca två till tre möjliga scenarion:

Scenario 1: Bussen är full. Man tänker: Skit också, jag hoppar av. Jag ORKAR INTE SITTA OCH PRATA HELA VÄGEN TILL VILHELMINA!!! Man sätter sig där man får plats, gillar läget och byter så fort ett eget sätespar blir ledigt.

Scenario 2: Bussen är halvfull, inte helt packat, men ändå lite förtjänst åt bussbolaget. Man tar naturligt vis en av de två lediga sätesparen, parkerar sin väska på platsen bredvid, sätter sig och ser oerhört viktig ut och vill inte bli störd. Allt för att slippa sitta bredvid någon annan under resans gång.

Scenario 3:  Kanske det mest intressanta. Bussen är helt tom när du kliver på. Du betalar och tänker: Men GUD SÅ SKÖNT!! Bara att välja plats. Varför väljer man då inte bara en plats? Nej istället börjar man tveka och tänka; "Vart ska jag sitta? Vilken är bästa platsen? Vart är det mest benutrymme? Vart är det minst risk att bli störd? VART SKA JAG SITTA?".. Det hela slutar med att mens du bestämmer dig går du längre och längre bak i bussen tills slutligen bussen börjat köra, busschauffören tittat argt på dig, och du till sist hamnar längst bak i bussen, där sätena inte går att fälla bakåt. Inte optimalt. Av ren skam så sitter du där och pinas tills du är på destinationsorten av alltför rak rygg och alltför lite benutrymme. Men du slapp i alla fall prata med någon främling. Eller ens titta någon i ögonen, jag menar, längst bak ser man ju bara nackar och mössor, och dessutom kan man vara nästan säker på att ingen annan heller vill titta dig i ögonen eller prata med dig, tänk så pinsamt!

Nej, fram för den svenska kollektivtrafiken och dess etikettregler. Inget socialt umgänge på bussar eller tåg, vem vet hur det skulle gå då?!

Super et de //Erik

måndag 21 januari 2013

I väntan på kören.

Nu sitter jag här och väntar på kören som börjar i kväll.

Innan jul så hade jag en prova-sjunga-kväll här i Malå, vilket resulterade i kören som kommer om cirkus en timme. Nu så här i elfte timmen har jag äntligen förberett klart, och då kom jag på att jag kanske bör uppdatera bloggen lite också. Är som sagt sämst på att göra detta något så när kontinuerligt, men som man säger: Den som väntar på något gott väntar ALLTID för länge.

Mycket har hänt sedan sist jag skrev något, det har varit jul, nyår, trettondag.. Jag har jobbat någon månad till i Malå och trivs lika förträffligt bra nu som sist... Jag har varit förkyld. (Över nyår om ni nu finner intresse i att veta när...) Jag har vart hem till Strömsund. (Även det under nyår, om det också är av intresse). Jag har köpt en soffa, som inte har kommit ännu, men ändå!

En rolig sak som händer här är ju all musik och dylikt som händer, men en annan lika rolig sak är att jag äntligen fått tummen ur och börjat fota lite igen. Lovade ju för typ en miljon år sedan att jag skulle börja lägga upp lite foton här på bloggen, vilket ju lyckades sådär... Men så härom kvällen var jag ute och fotograferade och experimenterade lite med långa slutartider, och då fick jag fram bland annat de här bilderna:

Kärleksstigen.
Tror jag ska klistra in karaktären Döden ur "Sjunde inseglet"här.. Läskig bild...

Kyrkogatan. Rödskimrande.


Cool lampa i trädet.

Tornet tillhörande min arbetsplats...

Och sist men inte minst: Mitt första norrskensfotografi!!!

Så. Det får avsluta det här inlägget. Jag är nöjd. Nu har jag i alla fall fem foton här. Bra. Nu kommer kören! Ha det bäst tills vi ses/hörs!

Super et de//ErrNSt

måndag 24 december 2012

Julsång




Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt 
i signad juletid. 
Giv mig Guds ära, änglavakt 
och över jorden frid. 
Giv mig en fest, som gläder mest 
den Konung jag har bett till gäst. 
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, 
giv mig en änglavakt. 

Giv mig ett hem på fosterjord, 
en gran med barn i ring.
En kväll i ljus med Herrens ord 
och mörker däromkring. 
Giv mig ett bo med samvetsro, 
med glad förtröstan, hopp och tro. 
Giv mig ett hem på fosterjord: 
och ljus av Herrens ord.

Till hög, till låg, till rik, till arm 
kom, helga julefrid. 
Kom barnaglad, kom hjärtevarm 
i världens vintertid. 
Du ende, som ej skiftar om, 
min Herre och min Konung, kom.
Till hög, till låg, till rik,till arm 
kom glad och hjärtevarm.

/Zacharias Topelius
(Melodi: Jean Sibelius)