Kärlek - del1

Vad är kärlek? Det var kvällens stora fråga i samtalsgruppen Stororden. För mig är det ett så stort ord att det inte går att ta på egentligen, det innefattar ju så mycket, och jag tror att många delar den känslan med mig.  Och var går gränsen för kärlek? När blir kärlek till fanatism, efterföljelse och liknande. Denna fundering kommer att resultera i en rad inlägg förhoppningsvis, så det får bli en liten följetong. Här börjar alltså del 1 i mina funderingar om kärlek.

För att börja på en grundnivå, så har vi ju då kärleken till sin mor. Moderskärleken är, som jag upplever det, den allra mest villkorslösa kärleken som kan uppnås. När man som litet barn bara kan se till sin mamma, den som föder en och ger möjlighet till liv. Senare så uppkommer ju ofta en både naturlig och hälsosam trots, man börjar säga emot. Men kärleken finns ändå alltid kvar där i grunden.

Moderskärleken finns ju även från det motsatta hållet, det vill säga mammans kärlek till barnet, vilken inte enbart märks hos människan. Kommer du mellan exempelvis en älgko och hennes kalv så bör man bli vaksam, för älgkons instinkt att skydda kalven gör att hon ser dig som ett extremt hot och attackerar dig. Något som jag tror varje förälder skulle göra för sitt barn. Det är ju ens eget kött och blod.

Innan jag skrev detta så läste jag i en blogg, som en mamma i Strömsund skriver, några inlägg om hennes barn som just har påbörjat sin behandling mot drogberoende. En antagligen fruktansvärt jobbig resa både för barnet och för familjen. Jag har lyckligtvis inte själv gjort den erfarenheten, men är väl medveten om att den kan drabba vem som helst när som helst. Jag är ju inte förälder själv, men har en syster som är 14 år och därmed är i åldern då man börjar röra sig ute på byn kvällar och nätter.

Vad som berörde mig så oerhört med berättelsen är denna mammas oerhörda mod att gå ut offentligt med sitt agerande inför det som har hänt och händer. För det första så anmälde hon sin myndige son för narkotikabrott. Bara det ett enormt och  beundransvärt steg att våga ta. Sedan att gå ut offentligt med det för att inte bara slåss för sin egen sak, utan även för alla andra som råkar ut för detta! Jag beundrar dig djupt Mia och vill att du ska veta att du med familj och nära finns i tankar och böner. Kämpa, och må Gud var med er!

Detta visar på vilka "lik" man som förälder är beredd att gå över för att ens eget barn ska må bra! Det skapar en enorm beundran från min sida gentemot alla föräldrar som vågar göra det rätta och gå "emot" sitt barn, för att barnet ska må bra! Samtidigt skapar det en rädsla inom mig när jag läser eller hör om alla faror som barn och ungdomar utsätts för. En rädsla att skaffa egna barn. Möjligen en naiv rädsla, men den kommer alltid att finnas där när jag väl skaffar barn. Att kärleken till barnet blir så stor att man inte vågar släppa iväg det på något alls.

Kärleken till ett barn är alltså stor. Enormt stor. Ofattbart stor. Jag hoppas själv få uppleva den, även om den innebär en ständig rädsla att barnet ska hamna i trubbel eller att det ska hända något med det så hoppas jag verkligen att jag får egna barn i framtiden. För de är, har jag hört, också en stor glädje, lika stor som oron för dom. I dopgudstjänstens förbön så står det så här:

"Barmhärtige Gud och Fader, barnen är vår framtid, vår oro, vår glädje.

Därför ber vi till dig för detta barn...."

Jag börjar förstå orden framtid, oro och glädje. Jag vill uppleva glädjen i ett lekande, leende och skrattande barn. Jag vill uppleva den som kan föra mitt arv vidare till kommande generationer. Jag vill uppleva den kärlek som gör att man går i ständig oro för att något ska hända. 

Super et de//Erik

P.S. Här kan du läsa Mias blogg. D.S. 

Hundra...

...saker har jag hunnit tänkt på som potentiella bloggämnen sen sist jag skrev, så därför skulle det här kunna bli århundradets längsta blogginlägg. Men det tror jag inte intresserar någon, i synnerhet inte mig. Jag ska ju hem och sova...! Alltså: plocka russinen ur kakan, det godaste av det goda etcetera etcetera.

Och bara för att jag satte ner på pränt att jag hade så många ämnen så dyker inte ett enda vettigt upp i skallen just precis nu. Vi får vänta en stund...

...Femton minuter senare...

Fortfarande inget vettigt. Men har i alla fall kommit fram till att jag borde börja lägga upp lite foton här på bloggen...

...Nu kom jag på ett! Eller nej förresten...

Men nu! Igår kollade jag på The Vicar of Dibley med Micke. Det var bra.

Nej, det är nog lika bra och ge upp för nu. Vi tar det en annan gång i stället, om en timme eller tre.. eller några dagar. Vi får se.

Ha det bäst tills vi hörs eller syns.

Super et de//Erik

Helt enligt konstens alla regler...

...har jag nu börjat titta på julrepertoar till allt som ska spelas och sjungas i årets utgåva av julhelgen.

Ändå tycker jag nästan att det är sent. Andra år har man ju övat julsånger från oktober, nu är det ju november! Så man får vara tacksam för det lilla, nu kanske julhelgen hinner passera innan jag är så leds på jullåtarna att jag inte ids se åt dom.

Musiker har ju den lilla nackdelen.. ska man kunna framföra och spela låtarna fint lagom till jul och någon vecka där innan får man ju helt enkelt börja öva nu med körer, musiker och allt där emellan.  

Men jag ska inte bara klaga, det är faktiskt himla mysigt att sitta på en pianopall och nynna och spela julsånger. Det o-juliga vädret till trots... 

Men nu ska jag ta och lämna julsångerna för idag i alla fall, för nu ska jag hem och sova! Är sanslöst trött. Gäspar mellan varje tangentnedslag, så då förstår man ju att det här inte håller! Så godnatt och ha det bäst tills vi hörs eller ses igen!

Super et de//Erik

Idag var imorgon igår...

...och det gick också.

Idag har jag inte gjort särskilt mycket, jag har inte varit på jobbet, jag har inte spelat piano, jag har inte sjungit(eller jo, när grannen ovanför hade fötter tunga som elefantfötter övade jag på tenorstämman i "O Fortuna" ur Carl Orff's "Carmina Burana". Då blev det tystare...), jag har inte vart ute och gått, jag har inte...

Ja, ni fattar! Jag har varit alldeles särskilt inaktiv idag. Kan man tro ja! Men när jag nu börjar tänka efter, så händer det faktiskt rätt så mycket även under en inaktiv dag, även om man inte riktigt tänker på det.  Till exempel så hade jag tvätt-tid idag, så vad gör man då? Rätt gissat, man tvättar. Sedan hade jag lovat att baka bullar till i morgon, så vad gör man då? Jo man bakar.

Sedan får man väl även räkna korsordslösande på sängen som en aktivitet, även om det är en ganska inaktiv aktivitet, den fysiska ansträngningen är ju inte särskilt hög, men den psykiska är ju ofta desto högre om man inte löser Vi i femmankrysset i Allers... 

Men ändå, jag har kännt mig lugn och sansad idag och kunnat ta det lugnt och sansat, inga egentliga förhållningstider, inga större måsten. Hade jag glömt tvätt-tiden hade inget annat hänt än att jag hade behövt göra det en annan dag osv. Inga stora måsten alltså.

Vart vill jag då komma med det här? Jo, att man ibland måste våga ta sig en inaktiv dag lite då och då, för att  orka med de dagar som innehåller desto mer aktivitet! Vi mår bra av att ta det lugnt ibland också, mitt i denna jogga-spring-gå-fixerade värld med bästa träningstipsen i varje tidning tror jag att det är viktigt att påminna sig om just att ta det lugnt ibland också! 

Ligg i soffan med en godispåse på bekvämt avstånd och kolla igenom favoritserien, sätt dig vid köksbordet och verkligen njut av att i långsam takt läsa annonsbladet från ICA, ligg på sängen och halvslumra med twitter i högsta hugg på telefonen, eller varför inte tända lite ljus och bara sätta sig och finnas till, bara vara... Är det så farligt?

Ibland får jag ställa mig själv mot väggen och fråga: "Går jorden under om du inte gör detta just precis nu? Eller kan den på egen hand hålla sig så pass snurrande att den klarar sig till dess att du vilat en stund och gör det viktiga som ska göras lite senare? Klarar jorden att snurra i fem-sex timmar utan din själsliga närvaro?". I nio fall av tio så blir svaret faktiskt: "Ja, den klarar sig, även om jag tar mig en välbehövlig vila!"

Så hör nu gott folk: Våga vila! Försumma inte arbetet, men våga stanna upp ibland. Var inte rädd för tomrummen i kalendern, för de tomrummen är fyllda med det värdefullaste som finns, nämligen av dig själv!

Ha det bäst!

Super et de//Erik

Försoning kontra Förlåtelse

Ikväll har vi haft samtalsgrupp här i Malå, en samtalsgrupp där vi talar runt en bok som heter "Stororden", det vill säga de ord som vi i kyrkan kanske rent vanemässigt använder, men utan någon egentlig förståelse för innebörden. Vi är några stycken som sitter och pratar om sådana saker och allt som vi kommer in på via ett ord, vilket inte är lite... Ikväll har vi i alla fall talat runt ordet försoning, vilket lätt leder in på närbesläktade ord som exempelvis förlåtelse, lojalitet, acceptans, förrenas osv...

Vad är att försonas? Jag är inte rätt person att svara på den frågan, för jag vet inte riktigt den egentliga innebörden, men jag kan ju dela med mig lite av hur jag tänker kring ordet och lite av vad det betyder för mig.

För mig är försoning en djupare form av förlåtelse. Förlåtelse är, om man går till grunden i betydelsen, en handling där endast en part är nödvändig, man förlåter någon. Förlåtelse kräver ingenting tillbaka, man ber om förlåtelse och så antingen blir man förlåten eller så inte. Den tillfrågade utför sedan eventuellt själva förlåtelsehandlingen. Men endast en part är nödvändig för att förlåtelsen ska träda i kraft.

Försoning är något mycket djupare. Det krävs en förändring i tankesättet hos båda parter i exempelvis en tvist för att de ska försonas. Någon av parterna måste ta initiativet till och vilja försonas, men för att handlingen ska vara fullbordad måste båda parter acceptera varandra och varandras tankar kring tvisteämnet. Kanske till och med lämna sin egen ståndpunkt till viss del.

Därför tycker jag att försonas är en långt mer komplicerad handling än att förlåta. Det krävs så mycket mer emotionellt "grovjobb" för att kunna försonas med någon, eftersom det inte bara krävs tankeverksamhet av mig själv, utan även av min motpart, den part som tänker annorlunda. Att påverka sina egna tankar är ganska enkelt bara man sätter viljan till, men det krävs bra mycket mer vilja för att påverka någon annans tankar, om det ens går i en djupt rotad fråga.

Som ett exempel kan vi ta alla de kommuner som har en politisk ledning med så kallade blandpartier i majoritet. Där har röda, blå och gröna partier enats om att gå ihop för att föra fram de åsikter som lokalt resulterar i det bästa för just den kommunen. Dom har försonats i frågan om kommunpolitik, vilket antagligen har krävt rätt många svalda stoltheter, förändrade tankegångar och inbördes ideologi-debatter innan alliansbildandet har tagit fart. I alla läger, röda som blå.

Vi går tillbaka till ordet förlåtelse en stund. Det är ju inte heller ett "busenkelt" ord. Ofta kan jag tycka att vi tar lite för lätt på just ordet "förlåt". Att ge någon sin förlåtelse är något stort. I alla fall i min värld krävs det ett ganska stort och uppsåtligt svek, brott eller liknande för att be någon om förlåtelse. Att be någon att glömma och se någon som den man var innan man begick brottet/felet.

Jag tycker inte att man ska dra ett likhetstecken mellan förlåtelse och ursäkt. En ursäkt är något man ber om för sig själv, exempelvis frågan "ursäkta en dum en, men vad är en diskmaskin...?" Det är ett lämpligt ställe för att be om ursäkt för sig själv, men man säger ju inte i en korrekt mening "förlåt en dum en...". Eller om man springer in i någon på stan oavsiktligt kan en ursäkt vara på sin plats, fast ursäkten egentligen inte heller känns "formellt riktig".

Engelsmännen är på det sättet föredömliga i att använda "rätt ord på rätt plats". En engelsman som går in i någon annan eller råkar knuffa någon på tunnelbanan säger kort och gott "I'm sorry!", "Jag är ledsen!". Han/Hon ber inte om ursäkt ("Excuse me") eller om förlåtelse ("Forgive me") för en så trivial och värdslig incident, denne konstaterar bara kort och värdigt att "Jag är ledsen(att det blev så tokigt, men det är inte mycket att göra åt...)".

Förlåtelsen är större, inte lika stort som försoningen, men större än ursäkten eller stadiet "jag är ledsen.". Däremot tror jag att förlåtelse kan leda till försoning, för har någon kommit fram till att den har gjort fel och bett om ursäkt, så har denne tagit initiativet till att försonas. Men det krävs så mycket mer, man måste acceptera att man gjort fel och sedan vara beredd på att ändra lite här och var för att möta förståelse.

Samma sak måste ske hos den andra parten, denne måste förlåta och glömma, sedan förstå varför man förlåter den andra och till viss del acceptera eller i alla fall försöka förstå den andra partens ståndpunkt och varför denne gjorde som den gjorde, upphovet till behovet av förlåtelse.


Det blev ett långt inlägg, men det går inte att bara svischa förbi ett så stort ämne, så då får det bli så långa inlägg, och har du orkat läsa ända hit så hoppas jag att det gett dig lite grann att fundera över i alla fall.

Ha det bäst så hörs och ses vi förhoppningsvis snart!

Super et de/Erik