Stor-Stina från Malå

Jag sjunger om en lustig färd

från Sápmis ödemarker,

till söderns glada fria värld

och till dess blomsterparker.

Och Wolfenstein den hedersman

han för det glada tåget an.

Till södra Sverige trängde fram

ett rykte bland de rara,

om flickan av de samers stam

tre alnar sades hon vara.

Och Wolfenstein han respass tog

och bort till Sápmis fjellar drog.

Till flickans boningsplats han far

att henne själv få skåda,

han blanken ut ur fickan tar

för att på henne råda.

Och Wolfenstein han talar så

och långa flickan hör därpå.

Femhundra flicka ger jag dig

om du vill med mig fara,

och om du bliver huld mot mig

skall jag din fader vara.

Femhundra banko på ett år

du icke här bland fjällen får.

Och jag skall kläda dig så grann

med rock av klädet fina,

med silversnören öronspann

som skall likt solen skina.

Du ska få färdas som en brud

uti sin högtidsprydda skrud.

Och flickan lyssnar till de ord

dem handelsmannen talar,

och från sitt hem sin fosterjord

hon runt kring världen skalar.

Från stad till stad det bär i hast

i Stockholm blir dess första rast.

Där visas hon i kungens sal

och längst hon är bland alla,

hon pengar får förutan tal

vitt hörs dess rykte skalla.

När hon vid tusen lampors sken

syns ila fram på skidors ben.

I Göteborg i Köpenhamn

hon sedan stolt hofverar,

och frägdadt mer och mer dess namn

i tidningar florerar.

Dess längd det största under var

som Europa skådat har.

I Tyskland kom en sjuka på

den långa som en frossa,

hon ville strax till hemmet gå

från Wolfenstein sig lossa.

Hon syntes åter vid vår strand

med ring på hand och sidenband.

Nu sitter hon uti sitt tjäll

och talar om den färden,

och mången härlig stjärnekväll

hon ser mot södra världen.

Kanske hon vandrar åter dit,

då kommer hon ej mera hit.

Finns inspelad på Triakels album "Händelser i Nord" från 2019

 

Julvisa i Finnmarken

Att sjungas vid bordet till mörkt öl.

För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar,
för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop - och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.

När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och slog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.

För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden -
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.

Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma -
omkring oss de heligas natt vi förnimma -
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.

(Dan Andersson 1917)