Reflektioner

Ibland händer det där som bara inte får hända. Det kan vara något så trivialt som att komma två minuter sent till ett jätteviktigt möte, eller en grad upp på skalan, spilla kaffe på bröllopskostymen. Ännu en grad upp skulle kunna vara att bli strandad på en öde ö, lite i stil med ”Lost”, TV-serien.

Men ibland händer det som VERKLIGEN INTE FÅR ske, det som är så ofattbart att man får ångest bara man tänker tanken att det kan hända. Ibland händer just det, och det är inte något man kan styra över, när olyckan är framme så är olyckan framme, då är det bara att bita ihop och försöka leva vidare.

Detta i sig är inte helt enkelt, och för att tala klarspråk så är det fruktansvärt svårt! Man får antagligen uppbåda all sin mentala kraft för att ens orka vakna. Då är det skönt att ha vänner. Vänner som kramar, vänner som bryr sig, vänner som bara finns helt enkelt.

Många som har varit med om livsomstörtande kriser tycker sig uppleva att man, i och med det som skett, har blivit väldigt avskärmade från världen. Först så stänger man själv in sig för att man anser att ens egen sorg är just det, ens egen. När man sedan tar steget och vågar ”visa sig”, är det nästan som att man får det bekräftat, vänner byter trottoar när man möts, svarar inte i telefon osv. För att visa hänsyn till den sörjande.

Men behöver man annars inga vänner eller medmänniskor, så behöver man det då. Vänner som kramar, vänner som bryr sig och vänner som finns till. Många som byter sida gör det för att man inte vet hur man ska bemöta en så svår sorg hos en människa, man vet inte vad man ska säga, hur man ska agera för att den sörjande inte ska känna sig stött. Man vill helt enkelt bespara den drabbade ännu mer smärta på grund utav något ogenomtänkt man kanske kommer att säga.

Men ändå är sanningen så enkel, dela en famn, ge en kram. Något så enkelt som en kram säger mer än många ord, den visar att man tänker på den drabbade, att man bryr sig och delar smärtan. Sedan, om det är läge, växla några ord om ditt och datt, eller om det som hänt.

Att vara en medmänniska behöver inte vara svårare: En deltagande handling, några ord om väder och vind, kanske lite mer om det är så… Men framför allt: Var inte rädd för att möta sorgen! Den drabbar oss alla någon gång och den finns där, ofta hand i hand med glädjen över något helt annat.

Sorgen över en förlust vänder inte sällan till glädje över upptäckten av vänner som fortfarande finns kvar bland oss, för att sekunden senare vändas tillbaka till sorg över förlusten. Och så vidare. Livet är, i alla fall sett ifrån min relativt korta erfarenhet, inte bara svart eller bara vitt hela tiden, det finns alltid lite av båda.

Super et de/Erik