Födelsedagspresent, Trattisar och Bond.

Jag springer med paniken lysande i mina ögon, in mellan hyllor, ut mellan dom, in mellan nästa par, utan att ha en aning hur jag ska klara mig ur det här... VAD göra?!?!?! Jag forsätter genom butiken, förbi mina ögon försvinner krukväxter, skor, filmer, mixerstavar, tröjor, klockor, upp för en trappa, mjölk, yoghurt i hundrade slag, dricka, ost, kött, pasta, tacos, ris, grönsaker, bananer, glass, godis... Allt detta utan den minsta aning om vad jag ska köpa!! Detta hände mig tidigare idag då jag var inne på affären i Strömsund och letade efter en sista-minuten-födelsedagspresent till min käre fader som händelsevis råkade födas just den 29e Augusti för X antal år sedan.. Varje år är det samma visa, klockan "kvart-i-stängningsdags" rusa in på affären och i panik leta efter den PERFEKTA presenten... Inte bara på pappas födelsedag, nej så enkelt och selektivt är inte mitt sinne för glömska, utan på i stort sett ALLA födelsedagar som ska firas i och med min närvaro, varje gång tänker jag att "nästa gång...". Jag vet ju dock av erfarenhet att samma misstag upprepas även nästkommande födelsedag, vems det nu månne vara..(för närvarande min morfar, som fyller år om en vecka...) Och om jag händelsevis faktiskt råkar KOMMA IHÅG någon födelsedag och bestämmer mig för att ha "framförhållning", så sker detta oftast flera månader, om inte månader så iallfall veckor i förväg, så när väl födelsedagen är där så springer jag ändå benen av mig för att hitta en present á la sista minuten, för då har lilla jag och mitt selektiva "glömskesinne" hunnit glömma den goda framförhållning jag hade... På eftermiddagen så slog jag följe med min kära mor, morbror och hans käresta ut i skogen för att hitta någon form av svamp att stoppa i grytan, då företrädesvis och allra helst "trattisar", det vill säga Trattkantareller, de små konkurenskraftiga släktingarna till "skogens gula guld", skantarellen. Dessa små läckerbitar är rena balsamet för själen stuvade eller stekta i smör på en rostad bit vitt bröd och möjligtvis lite kött av valfritt slag (fungerar som sagt helt utmärkt bar som det är på brödet!!!). Nå, för att återgå till våran lilla svamputflykt så började den såklart med en liten stund i bilen på guppig grusväg rätt in i skogen ner till en sjö där man brukar kunna finna dessa svampar. När man kommit fram till sjön så parkerar man och sedan går man, genom en skog, över en myr, genom en liten bit skog till och till sist uppför en backe och DÅ är man framme där vid "trattisarnas" förlovade hemland. När vi kom dit så såg allt lovande ut, det var mycket svamp, om än inte BARA trattkantareller, solen sken fortfarande och mamma och min mobrors "tant" hittade genast lite kantareller.. Jag och morbror tänkte att om vi går en bit till så hittar vi NATURLIGTVIS jättemycket kantareller, invid kullen där borta... Låt mig bara ställa EN kort fråga: Tror ni att vi hittade några kantareller mer än dom där ynka få som blev hittade genast vid ankomst? NEJ, inte en ENDA!! Vi sprang i ytterligare ca 1,5 timmar, men fann som sagt inte en ynka liten enda trattkantarell.. SURT VÄRRE!!! Jag slår vad om att de få som mamma plockade var de stackars "offer" som inte hann gömma sig innan vi kom trampande vidare... Jag har en teori, kalla den konspirativ om ni vill, att så fort man har tagit upp den första ur marken, så slår "Gammel-trattis" på stora trumman och utfärdar EVAKUATIONSLARM till övriga småsvampar genom ett TOPPhemligt, TOPPmodernt, underjordiskt nätverk. Det gäller alltså att slå ut huvudcentralen innan larmet gått ut, om man ska kunna räkna med några större skördar, det vill med andra ord säga en skörd som räcker till mer än EN ynka halv franskskiva...Som hela familjen slåss om... tröttsamt! Hmm.. tror jag ska lägga mig ner och tänka ännu mer på denna djupa och högt prioriterade fråga, kanske lägga den på PRIO-ETT-nivå?? Så att jag hittar lösningen innan snön förstår alla utsikter att få en "trattis-macka" för i år... Under tiden jag funderar ska jag fortsätta att joina min bror vid tv:n... Vi har kvalitetstid tillsammans som vi utnyttjar genom att titta på Bond... Bond ja! Hur kan det komma sig att bond alltid ställer sig upp efter att ha fått sig en eller trettiofyra törnar av sin fiende? Även fienden är ju rätt så tålig, även om denne inte uppnår agent 007's uthållighet (det är ju alltid 007 som vinner..)...Nyss till exempel så slog mr. BOnd en stol i ansiktet på en till synes ganska klen man, men det var minsann inte den klene mannen som splittrades, det var stolen.. alltså: klena stolar eller väldigt "hård" liten klen man...? Detta är också högst relevanta frågor som står på min tänkarlista för kvällen.. ser förresten att brodershjärtat utnyttjar kvalitetstiden på ett alldeles särskilt litet sätt.. Han SOVER... jag säger bar en sak: OTACK är världens lön... Jaja, nu måste jag fortsätta i filmen, för nu börjar den bli lite spännande, eller iallfall så spännande som en Bond-rulle kan bli.. Åver änd aot// ernst. PS. Fann till slut en födelsedagspresent till fadershjärtat.. En termos... Och ett kilo godis... Fantasi till tusen...! Måste verkligen bättra på den...Känner det nu...! Fantasin alltså...DS.