Jag sjunger om en lustig färd
från Sápmis ödemarker,
till söderns glada fria värld
och till dess blomsterparker.
Och Wolfenstein den hedersman
han för det glada tåget an.
Till södra Sverige trängde fram
ett rykte bland de rara,
om flickan av de samers stam
tre alnar sades hon vara.
Och Wolfenstein han respass tog
och bort till Sápmis fjellar drog.
Till flickans boningsplats han far
att henne själv få skåda,
han blanken ut ur fickan tar
för att på henne råda.
Och Wolfenstein han talar så
och långa flickan hör därpå.
Femhundra flicka ger jag dig
om du vill med mig fara,
och om du bliver huld mot mig
skall jag din fader vara.
Femhundra banko på ett år
du icke här bland fjällen får.
Och jag skall kläda dig så grann
med rock av klädet fina,
med silversnören öronspann
som skall likt solen skina.
Du ska få färdas som en brud
uti sin högtidsprydda skrud.
Och flickan lyssnar till de ord
dem handelsmannen talar,
och från sitt hem sin fosterjord
hon runt kring världen skalar.
Från stad till stad det bär i hast
i Stockholm blir dess första rast.
Där visas hon i kungens sal
och längst hon är bland alla,
hon pengar får förutan tal
vitt hörs dess rykte skalla.
När hon vid tusen lampors sken
syns ila fram på skidors ben.
I Göteborg i Köpenhamn
hon sedan stolt hofverar,
och frägdadt mer och mer dess namn
i tidningar florerar.
Dess längd det största under var
som Europa skådat har.
I Tyskland kom en sjuka på
den långa som en frossa,
hon ville strax till hemmet gå
från Wolfenstein sig lossa.
Hon syntes åter vid vår strand
med ring på hand och sidenband.
Nu sitter hon uti sitt tjäll
och talar om den färden,
och mången härlig stjärnekväll
hon ser mot södra världen.
Kanske hon vandrar åter dit,
då kommer hon ej mera hit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar