Julsång

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt 

i signad juletid. 

Giv mig Guds ära, änglavakt 

och över jorden frid. 

Giv mig en fest, som gläder mest 

den Konung jag har bett till gäst. 

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, 

giv mig en änglavakt. 

Giv mig ett hem på fosterjord, 

en gran med barn i ring.

En kväll i ljus med Herrens ord 

och mörker däromkring. 

Giv mig ett bo med samvetsro, 

med glad förtröstan, hopp och tro. 

Giv mig ett hem på fosterjord: 

och ljus av Herrens ord.

Till hög, till låg, till rik, till arm 

kom, helga julefrid. 

Kom barnaglad, kom hjärtevarm 

i världens vintertid. 

Du ende, som ej skiftar om, 

min Herre och min Konung, kom.

Till hög, till låg, till rik,till arm 

kom glad och hjärtevarm.

/Zacharias Topelius

(Melodi: Jean Sibelius)

God Jul

Nu är det länge sedan jag skrev något här, men bättre sent än aldrig. Det där med att vara en superkontinuerlig bloggare är inget jag är bra på, eller som min kompis Amanda uttryckte det på twitter:
"alltså @EFngstrm , du är sämst på att vara en kontinuerlig bloggare" ...

Det är nog sant. Jag skulle till exempel kunna skylla på att november-december är jättefulla av annat att göra när man är musiker, men inte ens då skulle hela sanningen komma fram. Även om det faktiskt ÄR mycket, så har man alltid nån liten kvart över lite här och var. Den nakna sanningen är helt enkelt att jag faktiskt är just sämst på att vara en kontinuerlig bloggare. 

Men vad gör det egentligen? Jag menar, säg den i dag levande människa som är komplett, dvs bra på allt? Nu menar jag inte att jag är bäst på allt förutom att blogga med jämna mellanrum, men jag menar att alla har vi våra sidor som vi är bra på, kanske rent utav bäst, och de sidor som vi är mindre bra på. På det stora hela så är ju det här med bloggandet ett relativt litet tillkortakommande om man jämför med andra, mer ömtåligare dito. 

Det är julafton och jag sitter på kontoret och väntar på att samling vid krubban ska börja. Det är så härligt med gudstjänsterna i jultiden, mycket folk och glada miner. Alla, verkar det då som på ytan, försöker efterleva julens budskap om att båda oss alla en stor glädje, man ser ytterst få "sura miner" på till exempelvis samling vid krubban eller julnattsgudstjänsten.

Ändå, detta till trots, så vet vi att det finns så många som inte firar jul med den glädje som i alla fall jag skulle vilja att alla fick göra. Det finns så många som sitter hemma i sina hem, rädda för en alltför full förälder som när som helst riskerar att explodera över någon liten struntsak som denne för tillfället misstycker till. Eller alla de familjer som faktiskt inte har råd att fira jul, det finns helt enkelt inte pengar till julmat, julklappar, julgran med mera. Ytterligare ett exempel är alla de som sitter ensamma hela julhelgen. Vissa har själv valt det och trivs med det, men alltför många gör det med enda orsak att de inte har någon att fira jul med. 

Det finns så mycket att göra, men så få gör något. Det skulle kunna vara så enkelt som att bjuda in någon som man vet kommer sitta ensam på jul till sitt hem, att tipsa den familj man vet har det knapert om att det finns fonder att söka pengar ur för att kunna ge barnen en jul att minnas, minnas den av rätt anledning. Det om något skulle vara att sprida julens budskap!

Men många är för stolta, vill inte tränga sig på och genera någon annan med avslöjandet att man faktiskt vet hur det är ställt. Varför är det så generande och skamligt att vara utsatt i dagens Sverige? Jag citerar ur Tage Danielssons "Karl-Bertil Jonssons julsafton":

 "...ty detta var på den tiden då det inte var skamligt att vara fattig..."

Varför har det blivit skamligt att vara fattig, eller utsatt över huvud taget? 

När ni firar jul i år, tänk då på hur lyckligt lottade ni är om ni inte räknar in er i någon av grupperna ovan, skicka också en tanke till de som faktiskt inte har en God jul, det finns många. Många fler än vi tror. Tänk sedan, mitt allt julmatsätande, julklappsöppnande och glöggdrickande, på julens sanna budskap, ett budskap om en stor glädje som bådats till jorden, ett barn som kommer till vår frälsning och räddning, att föra det budskapet vidare, för även om vi inte bekänner oss som troende så vill jag tro att vi kan skriva under på budskapet :Bemöt din nästa som dig själv!

Tack för mig, och god jul! Sedan väljer jag att avsluta med ett till citat ur Karl-Bertil:

"Karl-Bertil Jonssons ömma moder fick något religiöst i blicken, ty denna saga utspelar sig på den tid då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse"

Super et de. ERik